Billigare och bättre, men vård på distans är inte enbart tummen upp

 Det är lite ovanligt att göra en strategi baserad på ett verktyg. Enligt strategin skall digitalisering bli en hörnsten för social- och hälsoverksamheten. 
Användarnas och organisationens synsätt är olika, men är inte klart åtskilda i strategin. Denna betraktelse är gjord ur användarsynvinkel. 
Ett övergripande mål i strategin är att användarna – patienter i hälsolagstiftningen och klienter i sociallagstiftningen – väntas bli mer aktiva i att själva upprätthålla sitt välbefinnande, sin hälsa och funktionsförmåga. Detta sker huvudsakligen digitalt, som självbetjäning. Syftet med digitaliseringsprogrammet är att stödja ”särskilt välfärdsområdena så att de kan effektivisera social- och hälsovården.” Bättre och billigare, inget fel i det. Digitala tjänster kan vara utmärkta för dem som klarar det.
Men strategin verkar att vara heldigital, också användargränssnittet. Alla kan inte. Skall digitaliseringen tillåtas bli det enda sättet att få en del social- och hälsotjänster i den offentliga sektorn? I detta hänseende är strategin otydlig. Om en något insatt person inte får reda på det, kommer alla välfärdsområden att tolka strategin enhetligt, eller blir det olika tolkningar? Kan ett välfärdsområde kräva att alla patienter / klienter skall använda digitala tjänster medan grannområdet låter patienten / klienten välja kommunikationssätt? 
Analysen nämner att andra länder tar hänsyn till att tjänsterna skall vara jämlika. Andra länder har identifierat förekomsten av grupper som har svårigheter med att använda digitala tjänster och riskeras att marginaliseras om tjänster är tillgängliga digitalt eller på distans. Strategin är oklar i detta hänseende. 
Strategin betonar att terminologin skall vara klar för att undvika missförstånd. Enligt hälsosektorns patientlag (785/1992) är hälsosektorns användare ”patient”, medan socialsektorns klientlag (812/2000) definierar socialsektorns användare som ”klient”. Strategin använder för detta ändamål orden ”patient” 3 gånger, ”klient” 4 gånger, ”människa” 15 gånger, ”kund” 61 gånger, inklusive kombinationen ”klient- och patient” två gånger. På finska är både klient och kund asiakas. Det är något oklart om detta är en god modell för användning av entydig terminologi i ett juridiskt styrdokument. 
Pressmeddelandet innehåller en intressant ny terminologi: de personer som klarar det digitala kallas ”människor” eller ”kunder”, de som inte klarar det digitala kallas ”de”, i den enda rad i pressmeddelandets två sidor som överhuvudtaget nämner de icke digitalkunniga. Också strategin innehåller liknande terminologi. 
Pressmeddelandet säger att ”de” skall få stöd. Det är oklart i både pressmeddelandet och strategin om detta stöd är enbart stöd för att klara digitala tjänster eller om det betyder att traditionella icke-digitala tjänster skall erbjudas. 
Digitalstrategins förarbete inkluderade också en enkät i juni – juli 2023 som hade syftet att ”också få fram åsikter av personer som inte kan eller vill anlita digitala tjänster varken nu eller i framtiden”. Enkäten var digital. Man frågade alltså de digitalkunniga (”människorna”) vad de icke-digitalkunniga (”de”) tänker, och detta mitt i sommaren. Tyvärr är det inte ovanligt. 
En strategi för en av de största offentliga sektorerna är så viktig att man borde ha gjort en god professionell enkät baserad på hela befolkningen. De digitalkunniga ”människorna” är mestadels starka och kunniga, medan de icke-digitalkunniga ”de” mestadels är svaga och okunniga. ”De” behöver troligen också social- och hälsotjänster mer än de starka och kunniga. Hur lämpligt är sådant i ett nordiskt välfärdssamhälle? 
Grundskolelärare har kommit ut med konstateranden att grundskolan slussar ut elever vilkas medieoberoende läs- och skrivkunnighet inte räcker till för att fylla i myndigheternas blanketter, inte heller för yrkesskolornas undervisning. Montörer bör ju förstå monteringsanvisningarna. Denna grupp elever är kanske potentiella storanvändare av socialtjänster. Strategin innehåller ingenting om medieoberoende läs- och skrivkunnighet. Hur fungerar digitala social- och hälsotjänster om patienterna / klienterna inte kan presentera sin situation eller sitt problem skriftligt? 
Strategin påstår att ”människor vill anlita tjänster oberoende av tid och plats, helst med mobila enheter”. Detta är nog främmande för de ”människor” som har ont om pengar och grubblar på om de skall räcka till medicin eller mat. Liknande innehåll ger indirekt en uppfattning att strategin är gjord mera för de starka och kunniga än för dem som behöver tjänsterna. 
Tidigare mål för social- och hälsovården innehöll ordet ”kundorienterad”. Digitalstrategin innehåller detta ord en gång. 
Strategin innehåller information om samarbetsorganisationer för att genomföra och vidareutveckla strategin och tjänsterna. Detta är behövligt. Men alla dessa organisationer verkar vara ministeriestyrda. Det kan väl hända att välfärdsområdena behöver samarbete också utan ministeriestyrning. 
Strategins innehåll för informationshantering verkar innehålla steg mot ett mål att patienter och klienter hör till en landsomfattande offentlig social- och hälsoorganisation och inte till lokala välfärdsorganisationer med murar mot grannarna. Detta är välkommet.